Jag är hundvakt till mina föräldrars hund. Klockan kvart i fem i morse väcks jag av en blöt nos. Jag ber henne fara åt helvete. Halv sex kravlar hon sig långsamt upp i sängen och sätter sig på mig. Jag ber henne dö. När hon för tredje gången ger sig fan på att störa min sömn ger jag upp. Klockan är halv 7 en lördag.

Mycket tungt tar jag mig till Valhallavägsallén och vidare upp till Musikhögskolan. Hon ska bara få kissa sen direkt hem till sängen. Kopplet av. Nyvaken hare. Hunden drar. Jag skriker. Hunden är borta. Det är bäcksvart. Jag sätter mig på en sten och svär och gråter av frustration och trötthet. Ju mer jag visslar och skriker desto mer säker blir jag på att jag lockar till mig alla Östermalms våldtäktsmän. Efter de i särklass längsta 34 minuterna i mitt liv kommer hunden tillbaka. Hon fick en spark i sidan och ingen frukost. Jag hatar hundar.