Helvetet i att arbeta med andra

En tråkig grej med att plugga första året journalist är att man aldrig får skriva. Jag läser ju journalistvetenskap och inte journalistisk produktion vilket betyder att man bara får veta varför folk reagerar på ett visst sätt beroende på vad du skriver i stället för att få testa på det själv. Det enda vi lämnar in i textform är i form av punkter producerade i grupper. Jag har försökt undvika ordet tills nu då det blir nödvändigt, det jag talar om är alltså grupparbete. Något rysligt dåligt måste människan ha gjort den dagen då gud kom på konceptet grupparbete. 

Det jag stör mig på mest med grupparbeten är att jag alltid tycker att jag kan mest och bäst men att jag samtidigt vet att det är förbjudet att spela på det, då är man egoistisk och tar för mycket plats (i alla fall i Sverige). Nej, i stället måste man sitta igenom plågsamma timmars fumlande där man stundvis måste bita så hårt i tungan att det blir små små sprickor i tungspetsen medan ens gruppmedlemmar sitter och producerar barnformuleringar om bloggens inverkan på mediemarknader. Allt detta drickandes surt kafeteriakaffe. Vilket för mig in på nästa dilemma. Grupparbeten måste man alltid göra i skolan- det mest energilösa stället på jorden. Detta p.g.a. att gå till ett kafé är för jobbigt för då är det alltid hälften av gruppen som sitter med jackor på och inte vill beställa utan ber om kranvatten så att man måste skämmas. Och hem till sig själv vill man ju inte precis ta med dem, det skulle kunna bli extra kritiskt för mig- tänk om Johannes skulle komma hem! Han är så snäll och artig att han skulle säkert bjuda in dem att stanna på veckans höjdpunkt- vår spagetti och köttfärssås och valfri dvdboxfrossa kväll. Och eftersom de säkert är sådana människor som sitter på kaféer med jackor på och dricker vatten så är de säkert också såna människor som skulle tacka ja till en uppenbar parkväll med spagetti och köttfärssås och valfri dvdboxfrossa.