Läger, kollo, camp kallat vad ni vill helst tar jag inte ordet i mun för det ger mig bedövande ångest. Jag har nämligen aldrig klarat mer än en kväll vid lägerelden med denniskorv och gura åtföljt av en natt i möglig sovsäck i rödmålad lägerbarack. Hela fem stycke läger har jag lyckats få mor och far att hämta hem mig ifrån inklusive konfirmationslägret (skyllde på hjärnskakning tror jag).

Idag, x antal år vit från läger och löss bestämde jag mig för att det var hög tid att göra upp med mitt förflutna och bryta mönstret. Jag spenderade åtta timmar på mina vänner Lillan och Jossans andra hem, lägerön Ängsholmen denna gång som vuxen, inbjuden av ledarna.

Lillan kommer att vara lekledare i två veckor framöver åt fem 13åringar.

Jossan följde med till Ängsholmen som stöttepelare/gästbadare/exledare.

andra trevliga ledare med samhällspatos.

Lillan fick spö av ett av barnen efter självmål i fotbollen.
Den lilla flickan är hulkenstark och skrek könsord som fick oss alla generade.

Hur idylliskt Ängsholmen än må verka, hur sprudlande glada barnen äro så banne mig kommer ångesten över mig ändå. Dasslukten, pissmyror, lekarna och fotvårtorna.
Nej jag är och förblir ett mammaglin som vill sova i egen säng.