970

Igår åkte jag till landet för att få lugn och ro, njuta av frisk luft och naturen men möttes istället av oväntad mörkerrädsla och inbillningar om små kutryggade människodjur som bor i källaren.

När jag parkerade bilen och promenerade mot huset möttes jag av att någon lägger om taket. Huset har alltså fått ett yttre skelett som gör det möjligt för djuren i källaren att också klättra på taket.

Jag dricker te, kvart i fyra mörknar det, jag är inte rädd, jag är inte rädd jag har ju med mig en vakthund. Men hundjävlen är lika rädd slash lat som jag. Jag trodde att jag var hemma, att jag aldrig skulle behöva möta mörkret men när jag öppnar dörren för hunden sätter hon sig på trappan och väntar med kissnödiga ögon.

Jag letar efter en ficklampa men helt utan framgång. Rökmaskinen pumpar ut sikta mot stjärnorna-rök och jag öppnar dörren och kliver ut i kylan iklädd: mors gamla (martzio) mockasiner, tights, täckjacka och pannlampa (som jag hittade i verktygslådan) samt mobilens display som ficklampa. Hunden går ett steg BAKOM mig. Hon tvingar mig gå i cirklar medan hon letar det bästa stället att tömma blåsan på.

Jag ringer till vänner som tittar på film och inte har tid, en annan svarar inte alls så jag fejkar ett samtal med telesvaret för att lura djuren som hungrar efter mig att om dom attackerar mig larmar hon Värmdös insatsstyrka omgående och pojkvännen som var mitt sista hopp... dyngrak och helt osammanhängande

När vi kom in tog jag bort vattenskålen för att förhindra hundens onödiga toalettbesök.