Måndag morgon

Jag ger mig upp okristligt tidigt för att fota inför utställning i Antonias regi. Det är bara jag och farbröderna som är uppe. Just då jag ska kasta mig ned med stativ och kamerautrustning i en hög vassdunge vid vattnet så kommer just en sådan farbror förbi. Jag hälsar glatt och känner mig hurtig och friluftig som är ute så tidigt. Jag tänker att han nog tänker att jag måste vara en skötsam tjej till skillnad från andra ungdomarna i byn som bara röker gräs och kör runt på trimmade motorcyklar. Han stannar upp lite och tittar upp och ned på mig. Så säger han: vänta lite så ska du få. Han ger mig en enorm gren och säger: slå med den där när du går där nere så undviker du nog ormarna. Jag svarar nervöst: Ojoj, haha ormar? Nej men tror du verkligen det? Det är väl mest en massa växter där nere. Han svarar: Med växterna kommer ormarna. Jag säger: Det här kanske inte var något för mig. Farbrorn: Nej min flicka, jag tror inte att det är det. Jag sätter mig lydigt på biken och åker vidare upp i bergen...

Jag vet inte varför jag är så fruktansvärt allvarlig men jag kanske tänker på mina orangea ballettskor vs huggormarna i vassen...