Ett inlägg mode bara, kan inte låta bli

Alla killar och tjejer som inte intresseras av mode kan hoppa till nästa inlägg för ni kommer bara tycka jag är fjantig om ni läser detta.

Sitter och surfar runt på lite bloggar då tiden kan stå rätt still under sommarmånader på ett kontor. En blogg ledde till den andra och en lång kedja av länkar senare så hamnar jag på en typisk amerikansk webshopsite (ful) http://couture.zappos.com/

Jag hamnade här i jakt på Marc by Marc Jacobs hårgrejer som det ryktas om att de har. Så var även fallet och allt var frid och fröjd i min värld.

Efter att ha studerat hårfynden så fortsatte jag att kolla på lite skor och hoppade högt i kontorsstolen. Bredvid en uppsjö av ljuvliga skor (se exempel nedan)

så tornar dessa upp sig (se nedan). För ett pris av 449$ så blir dessa nätta skönheter från DKNY dina.

Är det bara jag som inte förstår?

12 days and counting

Idag är jag inne på min 13:e rökfria dag.

Jag har ett litet handsnickrat belöningsschema (belöningen ligger i känslan av att få färglägga ett nytt fält på morgonen) för varje dag utan cancerpinnar.

Käkade middag med min vän Robin häromdagen och han hävdar att det är efter 3 veckor det blir som värst och flest människor faller tillbaka. Jag sitter följdaktligen och funder över vad man kan göra för att förhindra detta.

I senaste Elle finns en artikel om en tjej från redaktionen som ska sluta röka, dricka och ha sex(???) och hon tvingas köpa en sista minuten för att klara det.

Jag hoppas innerligen att jag ska slippa lämna landet, men jag anar att det blir mycket film och lite utgång (aka trist bloggning) under ett par veckor.

Aldrig mera skryt

Under de år jag bodde i Grekland och under samtliga solsemestrar jag varit på har jag haft för vana att ringa/sms:a/skriva/maila till vänner i Sverige och berätta hur fantastiskt varmt det är och hur perfekt kylda fruktdrinkarna är på den plats i världen jag befunnit mig.
Har jag hört att det har regnat i Sverige har jag utbytt "klart-det-gör-i-det-där-skitlandet-blickar" med min medresenär.

Det gör jag aldrig om.
Idag har jag jobbat i 2 veckor och börjar just glömma hur skönt det är med sol och bad (för det är väl det man ägnar höstar och vintrar åt- att glömma hur mycket bättre man kan ha det?) då jag får det här fotot msn:at av min kära pojkvän som semestrar på Koster denna vecka.

Albert B

Jag har gjort vad jag tror är min första osjälviska handling på många dagar (jag har inte gjort många knop och är inte genomond). För en timma sedan skickade jag ett mail till Bonniers Förlags infomail och berömde deras webb. Sjukt va? Om ni inte har något att göra rekommenderar jag er att ta en titt på den och sen typ Norstedts och jämför. Extremt underhållande (eller helt jävla ointressant?).

Jag vs Naturen

Underbart att höra att det finns fler som gömmer burkar i sopen (gräver bland matrester och sen täcker över med papper?). Jag brukar i min ensamhet utmana moder Jord på följande vis:

hälla diskmedel i toan just for fun

köra extravarv runt kvarteret för att jag kan

inte drar mig för att släppa väder

överdosera hårspray

jonglera med min kvicksilvertermometer i duschen

mata algerna i Östersjön

hugga ner träd på Djurgården

köpa buteljerat vatten, hälla ut innehållet och fylla den med kranvatten (flaskorna är så behändiga)

Något som jag glömde bland klimatsmartövertrampen?

Recycling

Jag kommer rätt ofta på mig själv med att vara extremt omiljövänlig. Det är nästan så att jag anstränger mig för att inte återvinna. På jobbet gömmer jag alla glasflaskor längst ned i papperskorgen så att ingen ska se att de ligger där.

Hos frisören igår läste jag i Cosmopolitan att det kan vara ett stort minus för din karriär att ha en blogg om du bloggar personliga saker och om arbete. Tror ni detta inlägg är ett sådant exempel?

Ve och fasa

Hade tänkt att göra nåt käckt inlägg med rubriken "Skepp ohoj!" och berätta lite om den omtalade Marc Jacobs sjalen som nu gör premiär osvosv. Allt detta (viktiga fakta) överskuggades dock då jag la in bilderna i kameran och insåg att med mitt nya hår så har jag blivit en kopia av Slitz-modellen Natasha Peyre (en 15 kilo tyngre sådan)!
Vad ska jag göra? Ska jag gå och göra det mörkt igen?
Hjälp mig!

My UFO alarmclock

Efter att imorse för tusonde gången vaknat med ett ryck klockan 6 på morgonen i tron om att jag försovit mig så fick jag nog.
Mina sömnsvårigheter diskuterades ivrigt under lunchen och mina kollegor som är väldigt kunniga på nörd-atiraljen (har jag sagt att jag jobbar på webbyrå?) kom med en mängd idéer. Den jag tände mest på var en väckarklocka som skulle skjuta upp en propeller och börja tjuta vid inställd tid. För att sedan få tyst på den så var man tvungen att leta upp propellern och sätta tillbaka den på klockan. Jag stegade bestämt Drottninggatan fram till Teknikmagasinet och inköpte denna (det var extremt genant att beskriva för expiditkillen att jag ville ha en UFOalarmklocka med avfyrning av propellerfunktion- försökte få det att verka vara en present men jag vet inte om han köpte det*) så kallade UFO clock. Varför den kallades så kan jag inte förstå men jag kan bara tänka mig att det handlar om den "spacade" designen.
Nu står alltså detta fruktansvärt fula åbäke till tortyrredskap i mitt annars så Feng shui inredda sovrum och ska förhoppningsvis ge mig en god natts sömn.



*När Antonia köpte ett antal Celine Dion skivor på NK för nåt år sedan så bad hon expediten att slå in dem för att dölja att de var till henne.

Det var det det

Så var man blond igen då. Att pröva sig fram och våga i all ära, men är det inte uppseendeväckande att man kan lägga tusentals kronor på att ändra något för att några månader senare lägga ned lika mycket igen på att få tillbaka det gamla?
Mitt hår.

Titta här


Juni 2007, Linda Rosing vitt

mars 2008, mellanbrunt

maj 2008, ljusbrun

Juli 2008, blond igen och många 1000-lappar fattigare

Jag älskar

att du säger det så förvånat!

Tillbakablick

Sitter och kollar gamla inlägg. Maj är tokskoj. Fan vi verkar ju ha ett rätt roligt liv Joey och jag.

Jag är döende

Ibland får man en ond aning om att det kommer något större. Jag har känt på mig ett tag att mitt hjärta kommer att sprängas. Jag beundrar mitt hjärta, en muskel som hela livet igenom sliter arslet av sig utan att någonsin vila. Om hon skulle få för sig att ta en paus skulle jag stryka med. Men jag vet, detta är sommaren som mitt hjärta exploderar. Det är en otroligt obehaglig känsla. 

Jag tror jag fick en minihjärtattack i slutet av maj men stark och cool som jag är borstade jag av mig det, torkade tårarna och ignorerade det. Men härligt sockervadderat ligger vetskapen om det hela i bakhuvudet och hur mycket jag förnekar det vet jag hur det kommer att sluta...

Med tanke på mitt tillstånd, har jag några frågor. Hur farligt är Red Bull (ja, jag har just upptäckt den pissgula energidrycken. Fy fan va god den är!)? Kan det vara min konsumtion (2 om dagen) av tjurpiss som får mitt hjärta att slå i otakt och värka? 

Jag vill alltså inte skynda på min dödsdom. Så tell me, hur gör jag för att leva lite längre? Vad ska jag undvika utöver motion och äta nyttigt (kom ihåg att det är mina sista veckor och jag tänker inte konvertera till Anna Skipperism nu)?

En dag utanför stan

Pride i all ära men jag flyr hellre stan. Var ute hos min mamma och sola hela dagen, rundade av med lite av en kulturchock, Sex and the city-filmen (ja jag är lite efter som ser den nu) och började grina redan i förtexterna.
Ikväll blir det en tidig kväll så jag rundar av här.

Fejka intresse tack!

Ego, jovars. Jag ger för att få. Krasst men ack så sant! Jag tycker det roligaste som finns är allt som hör mig till. Jag gör inget som inte i slutändan gynnar mig. Men jag har mött min överman. En fantastiskt vacker man men som dessvärre är så uppfylld av sina egen förträfflighet att det inte finns rum för någon annan (läs min). 

Jag förstår honom, jag tycker alltid att det är mest intressant att tala om mig men någonstans har jag lärt mig att det inte funkar så. Jag lyssnar aktivt men mmmm och nickningar för att bli lyssnad till.

Efter en timme av hans historier (som saknade poäng och sammanhang!!!) utan att han visade det minsta intresse för mig och min närvaro bestämde jag mig för att göra ett mindre experiment: Hur lång tid kan han gå på utan att integrera mig i vårt samtal/hans föredrag. Dessvärre var det inte ett extremt lyckat projekt i och med att den det slog tillbaka på var ju lilla jag. Som uppenbarligen inte fanns inte där. 

Så jag avbröt honom brutalt i hans utlägg om småsten (!!!) och sa:

Jag ska bli författare när jag blir stor.

Han sa: Va kul, jag har också tänkt att skriva en bok, den skulle handla om...

Han stal showen igen. Hur är det möjligt? Det roligaste av allt är att han sa att han aldrig tidigare känt ett sådant samspel och energiutbyte. Hur är man funtad? 

Fan, att han är så jävla snygg. Om han bara kunde låta bli att öppna munnen, då skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. 

Att inte röka

Ikväll var jag ute med vänner på Lundgrens-taket och drack öl. Många öl. Inga cigg. Dålig kombo. Efter det blev det hur som Mosebacke och det var varmt ute och jag kände att hur många coola(re än jag) saker folk än gör i andra metropoler så kan Stockholm verkligen vara både helt underbart och unikt. Du behöver egentligen bara vänner och värme- busenkelt (ett paket cigg hjälper dig annars en bra bit på vägen)!


Hanna som får röka om hon vill

Mycket ben, lite skärpa