Att bryta en trend

I morse när jag körde mitt vanliga race (strykjärn i ena handen, kaffekopp i andra, Pauluns musli utspillt över hela köksgolvet, frenetiskt rivande i garderoben, 13 klädbyten, föning och letande efter nycklar) så vaknar Johannes till (han går typ upp klockan 100) och säger bara

-Älskling, jag har blivit skjuten av en cigarett.

Och jag kunde inte sluta skratta. Igår då vi kollade matchen så drog vi i oss, ja jag vill inte säga nummer, men på toook för många såna där rykande rackare. Det satt en sjukt dryg tjej bredvid oss som så där svenskt först skojade med oss om att vi rökte mycket för att sedan när vi skojade tillbaka och påpekade att nu skulle vi röka lite till tittade på oss utan att ens dra på ena mungipan och påpekade att hon fick röken i ögonen och mådde fruktansvärt dåligt. Jävla partypooper. Jag vände det döva örat till och fortsatte.

Hur som så vet jag inte hur jag ska lösa detta med cancerpinnarna. Det känns ju inte coolt längre, bara skabbigt. Det har liksom gått från att vara en häftig grej man gjorde när man kände för det till en äcklig vana.
Och inte är det nikotinet jag vill åt utan den där läskiga svarta tjäran eller nåt. Själva grejen är ju grejen. Fan.
Får börja hetsäta choklad i stället.