Ett inlägg mode bara, kan inte låta bli

Alla killar och tjejer som inte intresseras av mode kan hoppa till nästa inlägg för ni kommer bara tycka jag är fjantig om ni läser detta.

Sitter och surfar runt på lite bloggar då tiden kan stå rätt still under sommarmånader på ett kontor. En blogg ledde till den andra och en lång kedja av länkar senare så hamnar jag på en typisk amerikansk webshopsite (ful) http://couture.zappos.com/

Jag hamnade här i jakt på Marc by Marc Jacobs hårgrejer som det ryktas om att de har. Så var även fallet och allt var frid och fröjd i min värld.

Efter att ha studerat hårfynden så fortsatte jag att kolla på lite skor och hoppade högt i kontorsstolen. Bredvid en uppsjö av ljuvliga skor (se exempel nedan)

så tornar dessa upp sig (se nedan). För ett pris av 449$ så blir dessa nätta skönheter från DKNY dina.

Är det bara jag som inte förstår?

12 days and counting

Idag är jag inne på min 13:e rökfria dag.

Jag har ett litet handsnickrat belöningsschema (belöningen ligger i känslan av att få färglägga ett nytt fält på morgonen) för varje dag utan cancerpinnar.

Käkade middag med min vän Robin häromdagen och han hävdar att det är efter 3 veckor det blir som värst och flest människor faller tillbaka. Jag sitter följdaktligen och funder över vad man kan göra för att förhindra detta.

I senaste Elle finns en artikel om en tjej från redaktionen som ska sluta röka, dricka och ha sex(???) och hon tvingas köpa en sista minuten för att klara det.

Jag hoppas innerligen att jag ska slippa lämna landet, men jag anar att det blir mycket film och lite utgång (aka trist bloggning) under ett par veckor.

Aldrig mera skryt

Under de år jag bodde i Grekland och under samtliga solsemestrar jag varit på har jag haft för vana att ringa/sms:a/skriva/maila till vänner i Sverige och berätta hur fantastiskt varmt det är och hur perfekt kylda fruktdrinkarna är på den plats i världen jag befunnit mig.
Har jag hört att det har regnat i Sverige har jag utbytt "klart-det-gör-i-det-där-skitlandet-blickar" med min medresenär.

Det gör jag aldrig om.
Idag har jag jobbat i 2 veckor och börjar just glömma hur skönt det är med sol och bad (för det är väl det man ägnar höstar och vintrar åt- att glömma hur mycket bättre man kan ha det?) då jag får det här fotot msn:at av min kära pojkvän som semestrar på Koster denna vecka.

Albert B

Jag har gjort vad jag tror är min första osjälviska handling på många dagar (jag har inte gjort många knop och är inte genomond). För en timma sedan skickade jag ett mail till Bonniers Förlags infomail och berömde deras webb. Sjukt va? Om ni inte har något att göra rekommenderar jag er att ta en titt på den och sen typ Norstedts och jämför. Extremt underhållande (eller helt jävla ointressant?).

Jag vs Naturen

Underbart att höra att det finns fler som gömmer burkar i sopen (gräver bland matrester och sen täcker över med papper?). Jag brukar i min ensamhet utmana moder Jord på följande vis:

hälla diskmedel i toan just for fun

köra extravarv runt kvarteret för att jag kan

inte drar mig för att släppa väder

överdosera hårspray

jonglera med min kvicksilvertermometer i duschen

mata algerna i Östersjön

hugga ner träd på Djurgården

köpa buteljerat vatten, hälla ut innehållet och fylla den med kranvatten (flaskorna är så behändiga)

Något som jag glömde bland klimatsmartövertrampen?

Recycling

Jag kommer rätt ofta på mig själv med att vara extremt omiljövänlig. Det är nästan så att jag anstränger mig för att inte återvinna. På jobbet gömmer jag alla glasflaskor längst ned i papperskorgen så att ingen ska se att de ligger där.

Hos frisören igår läste jag i Cosmopolitan att det kan vara ett stort minus för din karriär att ha en blogg om du bloggar personliga saker och om arbete. Tror ni detta inlägg är ett sådant exempel?

Ve och fasa

Hade tänkt att göra nåt käckt inlägg med rubriken "Skepp ohoj!" och berätta lite om den omtalade Marc Jacobs sjalen som nu gör premiär osvosv. Allt detta (viktiga fakta) överskuggades dock då jag la in bilderna i kameran och insåg att med mitt nya hår så har jag blivit en kopia av Slitz-modellen Natasha Peyre (en 15 kilo tyngre sådan)!
Vad ska jag göra? Ska jag gå och göra det mörkt igen?
Hjälp mig!

My UFO alarmclock

Efter att imorse för tusonde gången vaknat med ett ryck klockan 6 på morgonen i tron om att jag försovit mig så fick jag nog.
Mina sömnsvårigheter diskuterades ivrigt under lunchen och mina kollegor som är väldigt kunniga på nörd-atiraljen (har jag sagt att jag jobbar på webbyrå?) kom med en mängd idéer. Den jag tände mest på var en väckarklocka som skulle skjuta upp en propeller och börja tjuta vid inställd tid. För att sedan få tyst på den så var man tvungen att leta upp propellern och sätta tillbaka den på klockan. Jag stegade bestämt Drottninggatan fram till Teknikmagasinet och inköpte denna (det var extremt genant att beskriva för expiditkillen att jag ville ha en UFOalarmklocka med avfyrning av propellerfunktion- försökte få det att verka vara en present men jag vet inte om han köpte det*) så kallade UFO clock. Varför den kallades så kan jag inte förstå men jag kan bara tänka mig att det handlar om den "spacade" designen.
Nu står alltså detta fruktansvärt fula åbäke till tortyrredskap i mitt annars så Feng shui inredda sovrum och ska förhoppningsvis ge mig en god natts sömn.



*När Antonia köpte ett antal Celine Dion skivor på NK för nåt år sedan så bad hon expediten att slå in dem för att dölja att de var till henne.

Det var det det

Så var man blond igen då. Att pröva sig fram och våga i all ära, men är det inte uppseendeväckande att man kan lägga tusentals kronor på att ändra något för att några månader senare lägga ned lika mycket igen på att få tillbaka det gamla?
Mitt hår.

Titta här


Juni 2007, Linda Rosing vitt

mars 2008, mellanbrunt

maj 2008, ljusbrun

Juli 2008, blond igen och många 1000-lappar fattigare

Jag älskar

att du säger det så förvånat!

Tillbakablick

Sitter och kollar gamla inlägg. Maj är tokskoj. Fan vi verkar ju ha ett rätt roligt liv Joey och jag.

Jag är döende

Ibland får man en ond aning om att det kommer något större. Jag har känt på mig ett tag att mitt hjärta kommer att sprängas. Jag beundrar mitt hjärta, en muskel som hela livet igenom sliter arslet av sig utan att någonsin vila. Om hon skulle få för sig att ta en paus skulle jag stryka med. Men jag vet, detta är sommaren som mitt hjärta exploderar. Det är en otroligt obehaglig känsla. 

Jag tror jag fick en minihjärtattack i slutet av maj men stark och cool som jag är borstade jag av mig det, torkade tårarna och ignorerade det. Men härligt sockervadderat ligger vetskapen om det hela i bakhuvudet och hur mycket jag förnekar det vet jag hur det kommer att sluta...

Med tanke på mitt tillstånd, har jag några frågor. Hur farligt är Red Bull (ja, jag har just upptäckt den pissgula energidrycken. Fy fan va god den är!)? Kan det vara min konsumtion (2 om dagen) av tjurpiss som får mitt hjärta att slå i otakt och värka? 

Jag vill alltså inte skynda på min dödsdom. Så tell me, hur gör jag för att leva lite längre? Vad ska jag undvika utöver motion och äta nyttigt (kom ihåg att det är mina sista veckor och jag tänker inte konvertera till Anna Skipperism nu)?

En dag utanför stan

Pride i all ära men jag flyr hellre stan. Var ute hos min mamma och sola hela dagen, rundade av med lite av en kulturchock, Sex and the city-filmen (ja jag är lite efter som ser den nu) och började grina redan i förtexterna.
Ikväll blir det en tidig kväll så jag rundar av här.

Fejka intresse tack!

Ego, jovars. Jag ger för att få. Krasst men ack så sant! Jag tycker det roligaste som finns är allt som hör mig till. Jag gör inget som inte i slutändan gynnar mig. Men jag har mött min överman. En fantastiskt vacker man men som dessvärre är så uppfylld av sina egen förträfflighet att det inte finns rum för någon annan (läs min). 

Jag förstår honom, jag tycker alltid att det är mest intressant att tala om mig men någonstans har jag lärt mig att det inte funkar så. Jag lyssnar aktivt men mmmm och nickningar för att bli lyssnad till.

Efter en timme av hans historier (som saknade poäng och sammanhang!!!) utan att han visade det minsta intresse för mig och min närvaro bestämde jag mig för att göra ett mindre experiment: Hur lång tid kan han gå på utan att integrera mig i vårt samtal/hans föredrag. Dessvärre var det inte ett extremt lyckat projekt i och med att den det slog tillbaka på var ju lilla jag. Som uppenbarligen inte fanns inte där. 

Så jag avbröt honom brutalt i hans utlägg om småsten (!!!) och sa:

Jag ska bli författare när jag blir stor.

Han sa: Va kul, jag har också tänkt att skriva en bok, den skulle handla om...

Han stal showen igen. Hur är det möjligt? Det roligaste av allt är att han sa att han aldrig tidigare känt ett sådant samspel och energiutbyte. Hur är man funtad? 

Fan, att han är så jävla snygg. Om han bara kunde låta bli att öppna munnen, då skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. 

Att inte röka

Ikväll var jag ute med vänner på Lundgrens-taket och drack öl. Många öl. Inga cigg. Dålig kombo. Efter det blev det hur som Mosebacke och det var varmt ute och jag kände att hur många coola(re än jag) saker folk än gör i andra metropoler så kan Stockholm verkligen vara både helt underbart och unikt. Du behöver egentligen bara vänner och värme- busenkelt (ett paket cigg hjälper dig annars en bra bit på vägen)!


Hanna som får röka om hon vill

Mycket ben, lite skärpa

Att bada

Idag träffade jag min mycket gamla och kära vän Ellie som numera bor i Canada. Vi tog en långpromenad genom stan med målet Långholmen. Ett litet dopp och läsning på klipporna tänkte vi. Ack så dumma vi var. Vi fick tillslut lägga oss vid bajamajorna vid en parkering på väg ned mot stranden. Folk som kom skrattade alla hånfullt åt våra sopiga platser för att en kvart senare komma tillbaka något skamsna och lägga sig bredvid oss. Att bada var inte till att tänka på. Så jag vill säga till alla som har köpt en resa till södra delar av Europa och tycker det nu känns som bortkastade pengar med tanke på det svenska vädret, jag garanterar er- det finns INGET som kan jämföras med att ha sin solstol och sina egna 10 kvm på stranden. Något man garanterat inte kommer att hitta i Stockholm detta år.


På väg till Långholmen med dramaten, årtiondets mest praktiska assecoaren


Den fagra Ellie

Men hörrni!

Det gick ju jättebra det där. Den egentliga anledningen till varför jag drog mig för att gå ut är för att jag satt en nollgräns på min rökning. Det kan tyckas löjligt att inte kunna gå ut för att undvika att röka men menar man det så menar man det.

Hur som helst så blev det hur trevligt som helst och jag catchade upp, som det så fint heter på swenglish- med gamla vänner som bor på andra coolare ställen än jag och som fyller dagen med coolare saker än vad jag gör och det var grymt. Inte upplyftande- men grymt.


Sophie och Jossan



Jag och Fredrika (hon är en av de som gör mycket coolare saker än jag)

Mums

Medan vissa trycker ner sina svullna fötter i pumps (och mer än något annat önskar att hon får stanna hemma och leka potatis), har andra ett sug efter sötsaker som aldrig förr. I förebyggande syfte har jag dessvärre slängt allt ätbart (allt gott, det vill säga sött) hemma. Det enda jag hittat är Choco Pops. Kommer ni ihåg dom gudomliga chokladtäckta rispuffarna? Jag är inne på tredje portionen och är toknöjd! Tråkigt nog har jag missat filmen jag ser på för all min fokus har varit riktad mot puffarna och chokladmjölken. För det är det som händer. Chokladhöljet runt puffarna luckras upp och reagerar med mjölken, och lämnar efter sig vanliga Rice Krispies (puffade riskorn. Deras beskyddare a la Frosties Tony the Tiger är tre färgglada män med höga hattar) med O'boy. Gott är det hur som. 

Pust

Jättedåligt bloggande. Igen. Sommaren is just not highseason för bloggande tyvärr.
Jag har hållt mig mellan jobbet och lägenheten sen jag kom hem, har inte ens orkat ringa någon. Ikväll ska jag försöka släpa mig ur soffan och åka på gathering hemma hos Jossan och Sophie. Jag ringde just Sophie och frågade med släpig röst hur man skulle gå klädd och hurvida jag var tvungen att trycka i mig i ett par pumps eller inte.

När man börjar tänka så är det dags att pallra sig ut.
Rapporterar sen.




Soffpotatis

SKIT

Jag har tänkt en del på avföring. I dag var det ofrivilligt, en vän till mig var helt uppe i sin mage och sina magproblem. Det vill säga att måltiderna slinker ner, dagarna går, magen växer och ut kommer nada. Yes, bruden är full av skit. Helt ärligt är jag inte överförtjust i bajssnack, därför blir jag extremt fascinerad av folk som öppet för bajskonversationer, som att det är något som alla gör och är intresserade av. Ja, över makaroner och köttbullar, bland mammor och pappor ojar hon sig över bristen på just bajs.  

Efter ett tag förstod jag att hon inte skulle tröttna på att prata om magen, så, ego som jag är började jag spåna på alternativa sätt att få igång magen på (då microlax säljs inte på spanska apotek) för att få tyst på henne.

Det mest effektiva sättet lär vara tumtricket. Vaselin, upp och rotera. Det gäller att irritera tarmen till max. Det hjälper om man har en cigg i mungipan. Efter fem minuter lossnade det! 

Varför jag började tänka i bajsbanor är på grund av alla som ogenerat klobbar på allmän toa. Varför kan dom inte hålla sig? Hur nödig kan man vara? Fenomenet föder så många frågor! Om man nu är en person som klobbar på bibliotek, flygplan, cafén eller annan offentlig plats kan dom inte av rent artighet mot omvärlden städa upp efter sig. Allt för många gånger ha jag varit tvingad att städa annans skit. Högst oklart varför jag gör det istället för att bara byta toalett? Hur ofta finns det bara ett bås?

Troligtvis för att jag är så nojig över att den bakom i kön ska tänka "kan hon inte av ren artighet städa upp efter sig?", det är då jag spärrar upp ögonen och viftar teatraliskt bort odören och säger "oj oj, den innan mig...". Jag vet att ingen skulle köpa scenen och därmed städar jag andras skit. 

P.S När jag var yngre hade jag en skitklubb, Svenska Koinstitutets Telefonister bara för att legitimera mitt användande av ordet skit.  

P.S igen, det här var ett konstigt inlägg. 

I'm back (med mer tvätt)

Min vän har farit och lämnat mig med tvätt. Yes, maskinen går för fullt här och det låter som om den ska sprängas any sekund nu... Joel har under denna vecka fått mig att inse att jag är en sucker för rödlätta killar (vem kunde ana?). Nej Joel är inte rödlätt! Men jag är lite kär i den konstant förbryllade och förvånade löjtnanten i Band of Brothers. Ni vet han som konstant går runt med halvöppen mun och ser smått obegåvad ut. 

Utöver lakan ska jag tvätta handdukar i 90 med blekmedel... 

Brazilian booties

Jaha, det var det. Jag blev idag officiellt övertalad och är nu inbokad på en julresa till Brasilien.
Förutom att bara äta bröd och vatten fram till december så kör jag även igång med stjärtknipen à la Susanne Lanefelt (och Samantha i STC) redan ikväll, tight rumpa verkar ju vara deras grej...

Barbesök och bouzoukia

Jag kan bara anta att Antonias plötsliga tystnad kan tydas som att hon och hennes nyfunne vän Joel har det hemskt trevligt på Mallorca.

Igår kväll var sista utekvällen och vi var på en grekisk bar. För att illustrera vad det kan innebära så bifogar jag denna (ganska taskigt hemfilmade) video.

Lite internt nu men den är tillägnad en mycket god vän till mig vid namn Lars Bertil vars fascination och entusiasm inför denna dans är en riktigt frisk fläkt och inspiration.



Jag kände att blommig klänning framför blåmålad dörr var ett vinnande koncept så ni får en repris fast med annan blommig klänning framför en annan blåmålad dörr.

.

Mina sista dagar

 

På söndag lämnar jag min paradisö och återvänder till Sthlm.
Vad gör man då som 21-årig blondin i Grekland ens sista dagar?
Man skulle kunna tänkas sola, bada, shoppa lite fula souvenirer, häva i sig så mycket feta det bara går (det smakar inte lika gott hemma ens om man går till någon av Sthlms mathallar) och kanske till och med unna sig en ordentlig fylla weekation-style.

Men inte jag inte.

Min mor ringde mig nämligen imorse och inledde samtalet med orden "Johanna, jag har det! Du ska fota katter åt Katthemmet, så ska du ta reda på alla veterinärers namn och hur kastreringsprocessen går till i Grekland"
Jag undrade trött om det inte räckte med att jag satt uppe till 3 häromnatten för att skriva en artikel till Katthemmets tidning Jamaren (ja, den heter så). "Nej, det här är en annan grej" fick jag till svar.

Så det var bara för mig att ge mig ut och fota och prata med folk som kunde tänkas veta något om kastrering och som skulle kunna tänkas ha överseende med det otroligt underliga och roliga i att jag ville veta det.

Premiär!

Var det igår för min garderobs i särklass kortaste klänning. Jag såg till att ta ett ordentligt varv runt hela byn (detta tar ca en halvtimme) för att göra den rättvisa.
Folk vände sig och jag var nöjd. Så lätt är det att få uppmärksamhet alltså, sätta på sig nåt som man nästan visar skinkorna i. Det är genialiskt om man tänker efter.

Strandobservationer

I en liten by som denna så ska det inte mycket till för att få hårstråna resa sig på armarna och öronen spetsas till max av spänning och nyfikenhet. Små nyheter blir mycket stora här kan man sammanfatta det. Skala 1000000:1 säger kanske den som hängde med på geografilektionerna något.

I morse då jag tagit min bike till stranden så möttes jag av en brunbränd grekisk man upptagen med att skära sönder en gummibåt. Jag frågade honom, nyfiken som jag är, vad han sysslade med och han förklarade att denna båt lämnats på stranden under natten av irakiska flyktingar som rott(!!!) över från Turkiet. 5 vuxna och en bebis som nu blivit fasttagna och omhändertagna av myndigheter. När flyktingarna kommit över till den grekiska sidan skär de sönder gummibåten för att de inte ska kunna bli tillbakatvingade och han höll nu på att städa bort den uppskurna båten från stranden.

Efter mannens berättelse kändes det lite underligt och fel att smörja in sin svenska välsvarvade, välmående kropp med sololja för 300 spänn, trycka in i-pod lurar i öronen, ta en klunk iskallt vatten och läsa lite om Elin Klings senaste NY resa...

Detta var inte menat att bli ledsamt eller politiskt, jag ville mest dela med mig.



Visst ser båten ledsen ut


Andra sidan är Turkiet (dessutom den Asiatiska delen av Turkiet), så nära...

Jag kommer bli en värdelös hemmafru

Tvätta är inte min grej. 

1) Maskinen i sig skrämmer skiten ur mig. Det är något med brummandet, det är betingat med kalla kårar. Nästan i klass med ljudet som flygplanstoans fushmojäng gör. Ni vet, man står i störtloppsposition med byxorna vi anklarna och är övertygad om att man själv ska sugas ut. Panik! 

2) Jag kommer aldrig ihåg vilket program och vilken temperatur det ska vara. Antingen blir det minimekläder eller inte rent. 

3) Jag är jävligt lat.

Under mina två veckor på Mallis har jag alltså inte tvättat. Jag har löst problemet med smutsiga underkläder genom att åka till HM och köpt nya. Idag för första gången har jag tvättat och nu inser jag att jag har ett underklädesförråd  för minst tre månader framåt ( jag gjorde samma sak förra sommaren, i påskas och några andra gånger därefter... Ja, dom har legat i smutsen sedan dess och ja, det luktar inte rosengård i mitt rum. Men jag har ac så jag lider inte allt för mycket av lukten.)  

Jag tror att jag kan vara i behov av hjälp. Men om någon behöver underkläder, kom till mig så löser vi det diskret. 

Snart ska jag sätta mig i min hyrda Smart Forfour för att hämta min vän Joel på flygplatsen. Han är i ärlighetens namn inte min vän utan min klasskompis och vi har umgåtts två gånger utanför skolan (då tillsammans med andra i klassen och över okristliga mängder alkohol) på ett läsår. Nu ska vi lära känna varandra. 

Jag tror att det kommer bli bra. Här följer vår smsdialog med tema "flygplansresor". 

Joel: Försenad 20-30 min. "Ett par batterier som måste bytas". Proffsigt. (han skrev på riktigt proffsigt. Proffsigt va!) Jag hatar att flyga . Det har inget med rädsla att göra. Men maten, de ofrånkomliga, minst två tjutande ungarna, det ickeexisterande benutrymmet, de äckliga, blekfeta medpassagerarna och vetskapen om att man inte kan röka gör det hela till en mardröm. Ett flygande fängelse.

Antonia: Du glömde att räkna in den nerkissade och klaustrofobiska toaletten och dom översminkade flygvärdinnorna med dålig hy. 

Joel: Toalett? Du menar det där kalla, dragiga skåpet med hål i? Och flygvärdinnorna, vad hände? På sextiotalet var ju alla skitsnygga. Nu får man vara glad om det inte bryter lårbenshalsen när de kastar juice på en.

Jag tror vi kommer ha kul och förhoppningsvis har han med sig kamera!

Vi kan ju inte alltid strunta i titel...

Dålig bloggning jag vet.

Detta har hänt de senaste dagarna.

-Johannes har åkt hem
-Antonia lyser med sin frånvaro
-Jag har badat
-Jag har fått öroninflammation
-Jag har varit hos doktorn
-Jag har blivit petad i öronen av en doktor vars fingrar stank rök
-Jag har klagat över detta
-Jag har solat
-Jag har bränt mig
-Jag dödade en spindel för en stund sen (aka jag skrek på min pappa tills han kom in och gjorde det åt mig)
-Jag har fått ändrade flygtider hem så mitt plan till aten avgår 7 på morgonen i stället för 2 vilket innebär att jag ska spendera 8 timmar i Aten
-Jag har klagat över detta
-Jag har blivit hetsad av Tove att köpa en julresa för 15.000 till Brasilien
-Jag har skrivit arga mail till Johannes och bett honom bestämma om jag ska göra det eller inte

Jag har inga roliga kort så ni får ett strandkort på mig. Det tycker jag är kul.

Någon festlig grek bjöd en gång Johanna på vodkaindränkt vattenmelon som hon sänkte med god aptit. Hon spenderade resten av kvällen inlåst på toaletten. Än i dag får melondoftande läppglans Johannas rygghår att ställa sig i givakt. För första gången i mitt liv förstår jag henne. 

Jag har just tagit farväl av körsbär som jag älskar så innerligt. I tvsoffan framför Häxorna från Eastwick hetsåt jag lyckligt ovetande körsbär, då scenen som förändrade allt kom...

Ni vet den där Cher, Susan Sarandon och Michelle Phiffer blir matade körsbär av djävulen själv, Jack Nocholson och den arma prästinnan (eller vad hon nu spelar, en gudfruktig kvinna hur som) raketvomerar deras körsbärskärnor. Jag kommer aldrig mer att kunna äta dom små härligt röda bären. Till saken hör att jag inte är äckelmagad. Nej, ju äckligare desto bättre enligt min mening men den här scenen är av världsklass!  

Någon som känner igen Torres solglasögon?

Forts på djurkul. Här är Ankan i egen hög person. Jag har alltid tyckt att jag och Christina Aguilera har snarlika profiler. Men jag tycks vara den enda som ser likheten...

Kvällspromis i byn. Antonia, ser du avsaknaden av titel? Jag har lurat systemet.
Länge leve HTML, tack Gustaf!

Djurkul

Här nere på ön har vi en stammis bar/cafe/club vid namn Congas. För några år sedan så hängde jag och Antonia i genomsnitt där 12 av dagens vakna timmar. Antonia luskar under semstern ut att killarna bakom baren har smeknamn för alla stammisgäster. Våra namn var fräckt nog baserade på våra näsor. Antonia kallades för ankan och jag för papegojan. Jag kan bara inte fatta vad de fick det ifrån...

Metrosexualitet

Jag har världens mest fantastiska pojkvän. Han är stark (varför valde jag det söm första adjektiv???) och cool och snäll och ärlig- allt på samma gång. Ibland kan jag leta fel på honom (ja, sånt gör vi tjejer) för att ha nåt att driva med.

En flaw han har- om man nu vill kalla det det, är hans förkärlek till tjejdrinkar (egentligen vill jag kalla det nåt annat, det rimmar på sög-drinkar, men om man säger sånt på internet så kommer min port bli nedsprayad med hat och slagord).

Johannes sitter igår kväll vid havet i Grekland med uppknäppt skjorta och solbränna och håller sin brud i handen- allt är väldigt idylliskt.

2 saker stämmer inte in i bilden

1. Bredvid Johannes står en stor frozen daquiri med blommor i
2. En vit katt hoppar upp i Johannes knä och somnar

Kommer Antonia?

Jag har suttit på helspänn i dagar nu undrandes öer hurvida Antonia kommer att knacka på min dörr ikväll eller ej.
Jag tycker att det har sett ljust ut, det har varit lite spännande tyst mellan oss och den största delen av vår kommunikation har skett här på bloggen.

Men nu när jag ser att Antonia har startat en svampsamling och räknar myggbett så inser jag att utsikterna är mörka...

Vampyrer och klåda

Jag skulle döda för att ha min kamera i livet igen. Jag besökte den mallorcanska landsbygden igår och blev tappad på två liter blod. På mitt högra ben har jag 34 myggbett. Inget understatement. Jag ser ut som om jag fått en släng av digerdöden eller annan böldframkallande åkomma.   

Jag och min svamp

Nej jag känner inte för att blogga spanjorer med korvbröd eller mina svettiga grannar. Däremot vill jag visa er en mycket liten champinjon (agaricus). Jag funderar på att frysa in den alternativt lägga den i en äggkopp med alkohol för jag vill aldrig att den ska ruttna och skrynkla ihop. Johanna har Esther och jag en champinjon. 

Bringor

Jag fick ett önskemål av Sophie igår att visa fler bringor och drinkbilder.

Jag umgås bara med två män hela dagarna och det är min far och min pojkvän och jag anar att ni sett nog av dem snart.

Antonia: blogga spanjorer med korvbröd och svettiga grannar tack!

Antonia: Kommer du till mig imorn?

Homework

Älskade Antonia.

Önskar verkligen jag vore en sån grym admin att jag kunde stänga av funktioner på bloggen. Jag som jobbar på webbyrå och allt.
Tyvärr är det inte så.

5 bilder är ett maxantal som finns där för att det inte ska bli för tungt att ladda upp bilder. När dessa 5 är uppladdade i inlägget så kan du med fördel göra om processen. Detta innebär att du alltså kan ladda upp 200 bilder om du så vill.

Du länkar genom att markera texten du vill länka, t.ex. bajs, sedan klickar du på jordgloben med en länk på och klistrar in URL:en till den bild/sajt du vill hänvisa till.

Joey the Boss Åkerberg Kassel

Johanna, jag trodde det var Blogger som styrde och stiftade lagar som alla bloggare är födda till att hata och så vidare. Jag har stört mig som fan på att maxantalet bilder som går att ladda upp endast är fem stycken. Jag har till och med skrivit ett inlägg om fenomenet. Om jag nu vill visualisera mina inlägg måste jag göra det genom bildföljetongar. 

Men nu har jag förstått att det är Du som angett att fem bilder räcker. Du har nyckeln till maskinrummet. Jag var inne på två goda vänners blogg (mmmjustlikehoney.blogspot.com (önskar så jag visste hur man länkar så att urlgrejen blir rosa och att man via den kan klicka sig in på deras sida. Men men)) och dom hade sju bilder uppe från deras festivalyra! Nu spelar det i och för sig ingen roll efter som jag inte har en fungerandes kamera. Men jag vill vara delaktig i våra beslut i framtiden. I alla fall bli informerad om vad du beslutar för oss. Basta.

Slag under bältet

Pappa härmar hur han tycker jag poserar på bild

Från A till Ö

Alfabetet följer: A b c d e f g h i J k l m n o p q r s t u v x y z å ä ö. 28 bokstäver, inte allt för krångligt (Den som anser att w ska vara med, när har du någonsin använt ett w?) Jag tror att det heter Antonia & Johannas blogg. Vad tror ni? 

Esther

Med risk för kritik om familjebloggning så vill jag dela detta med er.
Idag hittade vi en hund på stranden. Vi döpte henne till Esther.
Esther var en helt fantastisk hund. Ester somnade i mitt knä.
Hela stranden sken upp när de gick förbi våra solstolar och såg Esther. De ville nog att Esther skulle somna hos dem i stället och borra in sin smutsiga, fuktiga, salta valpnos i deras nyinköpta badlakan. Men det gjorde inte Esther. Esther låg hos oss i stället. Bara hos oss.


Esther

Pappa Torsten

Jag har fått requests från flera håll att blogga min pappa här nerifrån.
So I give to you, min papi Torsten

Vart tog Antonia & Johanna vägen? Ingen som vet...

Johanna jag är ledsen att jag dumpar alla tekniska frågor på dig. Men jag ser dig fortfarande som bloggens rättmätiga ägarinna och därför den med det yttersta ansvaret. Varför står det inte längre VISIONISTAS: Antonia och Johannas blogg? Vem fattar i dagsläget att vi är två stycken som skriver? Vi framstår ju bara som extremt virriga. Är bloggaren i Greklan eller på Mallorca? Har hon en kamera eller vad är dealen? Till och med jag blir förvirrad. Styr Mami. 

Kallsup

Kameran må vara hjärndöd men vi lyckades rädda minneskortet. Som bloggare har man ett stort ansvar att alltid ligga steget före sina läsare och vara väl förberedd med diverse inlägg. Jag har två till inlägg med tillhörande foton, sen måste jag ta ur fotobufferten!  

Min hjärna går på högvarv. Det börjar med att jag ser något, skrattar lite för mig själv, tar ett foto och tänker INLÄGG. Till saken hör att jag har extremt kort närminne. Nu har jag många foton utan mening. Här är ett av dom. Lite kul ändå.