Fejka intresse tack!

Ego, jovars. Jag ger för att få. Krasst men ack så sant! Jag tycker det roligaste som finns är allt som hör mig till. Jag gör inget som inte i slutändan gynnar mig. Men jag har mött min överman. En fantastiskt vacker man men som dessvärre är så uppfylld av sina egen förträfflighet att det inte finns rum för någon annan (läs min). 

Jag förstår honom, jag tycker alltid att det är mest intressant att tala om mig men någonstans har jag lärt mig att det inte funkar så. Jag lyssnar aktivt men mmmm och nickningar för att bli lyssnad till.

Efter en timme av hans historier (som saknade poäng och sammanhang!!!) utan att han visade det minsta intresse för mig och min närvaro bestämde jag mig för att göra ett mindre experiment: Hur lång tid kan han gå på utan att integrera mig i vårt samtal/hans föredrag. Dessvärre var det inte ett extremt lyckat projekt i och med att den det slog tillbaka på var ju lilla jag. Som uppenbarligen inte fanns inte där. 

Så jag avbröt honom brutalt i hans utlägg om småsten (!!!) och sa:

Jag ska bli författare när jag blir stor.

Han sa: Va kul, jag har också tänkt att skriva en bok, den skulle handla om...

Han stal showen igen. Hur är det möjligt? Det roligaste av allt är att han sa att han aldrig tidigare känt ett sådant samspel och energiutbyte. Hur är man funtad? 

Fan, att han är så jävla snygg. Om han bara kunde låta bli att öppna munnen, då skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.