Min kamera har begått självmord. Det kom som en chock för oss alla. Han lämnade efter sig en lapp där han förklarade att han vigt sitt liv åt att dokumentera mitt navelskådande, nu fick det allt vara nog. Han menade att han försummat sig själv, aldrig tagit chanserna utan endast gjort som han blivit tillsagt. Sakta men säkert transformerades han från ung skön och skär med förväntningar på livet till en själlös robot. 

När jag fann honom var han som en nackad kyckling som yrar runt på gårdsplanen efter slakt. Hjärtfrekvens och puls fanns inte med han skrek i efterryckningar och muskelkramper. Jag försökte allt, on, off, ladda batteriet, slänga honom i marken men objektivt vägrade sluta åka in och ut, utan takt eller ordning.

Min lilla rosa kamera vila i frid