Glaset är halvfullt

Min kille är en evig optimist. I hans sällskap framstår jag som en negativ neurotiker och han som en lugn och glad filbunke.Jag vet inte om hans ödmjukhet till människor och situationer uppkommit i.o.m. att han inte vuxit upp i Stockholm där vi tycker så satans mycket om allt eller om han helt enkelt är en lite bättre människa.

Ett mycket klart exempel på Johannes positiva inställning är då vi åker taxi. När bilen stannat utanför min port så håller jag fram kortet, ber om kvitto och säger god natt. Inte Johannes. Han säger alltid glatt ”Tack så mycket för skjutsen” medans han drar upp sina skrynkliga hundralappar ur jeansfickan. Jag tittar oförstående på honom och frågar så fort vi stigit ur bilen vad fan han menar med tack för skjutsen? Vi payar ju kalaset. Detta scenario upprepas varje gång vi åker bulle som vi säger i Stockholm.

Nu i veckan fick Johannes chansen att åka taxi hem på kvällen utan mig och jag kan bara dra slutsatsen att han tar igen för alla de gånger jag dämpat ned hans extrema taximanér för Johannes bjuder taxichauffören på McDonalds. HAN ÄTER MIDDAG MED TAXICHAFFISEN. Sen kan jag sätta en peng på att han glatt tackar för skjutsen innan han går ur bilen, flera hundralappar och en extra Big Mac Supermeny fattigare.