Hej då

I halvlekspausen ringde jag Joey som ursäkt för att slippa följa med dom fjantiga poppiusstuderande till kaffemaskinen och kallprata. Jag är inte bra på sånt. Det syns för väl vad jag tycker om sådana sammanhang, diskbänkshäng. Joey som skulle bli min räddning förklarade iställe för mig att jag är döende. Yes, hon må säga att jag påstått mig vara mer död än levande sen jag började nionde klass men denna gång var det hon som gav utlåtandet. Så nu är det på riktigt.

I söndags badade jag i kantareller, smörstekta och fina. Söndagsnatten spenderade jag hulkande över toaletten. Jag blev matförgiftad och jag tror bestämt att det var en kantarell som låg bakom det. Joey som är mycket insatt i den rådande äta/inte äta svamp-debatten menar att det är just nu, när jag anser mig återhämtad, jag dör. Först mår den förgiftade bajs i ett dygn eller två, sen rekar hon sig och därmed låter bli att uppsöka doktor. Det är då (nu) svampbakterien slår till och man faller till marken.

Japp, så nu var det sagt. Hej då