söndag 23 november 2008

Det finns en viss ålder då man jobbar hårt för att se uttråkad och oberörd ut. Jättekonstigt men jättesant. Jag var på konsert i kväll och såg två killar av det slaget ( 18, akne, mössa och lillebrors vänner) men även en överlycklig jazzpianist. Hela hans kropp ryckte när han spela. Hans fötter steppade och minspelet sa orgasm.

Jag kom fram till att jag avskyr folk som inte bryr sig. Det är ju inte så att killarna fick pröjs för att spela. Nej vi gjorde dom en tjänst som kom dit och lyssnade på deras lilla konsert. Det är inte plågsamt att göra det man tycker om, dom borde vara glada. Ett litet glädjerop. Mera gladlynta pianister och färre griniga basister.

Inga kommentarer: