Den här damdubbeln i tennis! Utöver att vi bränner kalorier i grupp, diskuterar analblekning/parterapi och varvar ner med kaffe efteråt läggs det stort fokus på att få mig att förstå en sak: barn behöver nödvändigtvis inte vara jordens mittpunkt.

Tenniskompis 1: Här åker man till Sydafrika över helgen, lämnar ungarna hemma och vad möts man av? Jo mina vänners tvillingar som varken kan gå på restaurang eller bli lämnade ensamma. Förbannat.

Tenniskompis 2: Yes, åker till mina föräldrar! Fem dagar utan barn! Yes!

Tenniskompis 3: Min dotter är inte så skön. Nej, hon är rätt otrevlig faktiskt. Min son däremot är genomsnäll.

Tenniskompis 2 igen: Är det lugnt om min dotter hänger med nästa vecka. Dagis är stängt?
Tenniskompis 3 svarar: Men helvete heller. Ska din dotter springa runt här och störa. Men allvarligt talat.

Tenniskompis 2 ännu en gång när det ringer på hennes mobil: 569-nummer, måste vara franskaskolan va? Måste jag lyssna av? Har det hänt barnen något ringer dom väl igen?

Under varje match är det alltid någon som inte så mycket klagar utan mer av hurrar för att få vara exklusive barn för ett tag. Lutar det inte mer åt det sorgliga hållet?