Guldkanter, svinhårda sittdynor, kristallkronor och Herta Müller. I sista sekund blev jag med en biljett till nobelföreläsningen. Jag gick upp i brygga, var nervös och nästintill drog biljetten ur min mors väninnas hand (på riktigt - sjukt skämmigt. Jag drog fram handen inte för att hälsa utan med handflatan uppåt.). Väntade 35 min innan Herta kom. Spänningen var bisarrt påtaglig och min ålder lika så. Folk omkring mig hade gomproteser och lägger håret en gång i veckan. Så skred tillslut Herta in. Släpigt börjar hon att läsa. På tyska. På tyska. Ja, på tyska.

Jag letade med blicken efter simultantolken som kom in rusande med byxorna nere. Men han dök liksom aldrig upp. Så jag började skruva på mig. En tant räcker mig en stencil. Hertas föreläsning. Textad för cp-folket.

Tydligen är engelska den nya tyskan. Och i och med att jag var den enda som var född på 1900-talet var jag även den enda i salen som inte förstod Hertas ord.