Albus och alferna

Fantasy och sci-fi har aldrig varit min grej, med ett undantag- Harry Potter.
När det kommer till min vän Harry så finns det 3 grupper av människor.
1. Tycker hela grejen är larv och kan inte för sitt liv förstå hur vuxna människor är benägna att oberört slå upp sina glittriga böcker med stjärnprydda sidor på bussen.
2- De som tycker filmerna är sevärda men som aldrig skulle palla ta sig igenom de 5000 sidorna om den lille pojken med Elton John glajjer.
3. De som bara älskar böckerna, filmerna- ja allt som har med Harry att göra.

Jag tillhör den tredje gruppen. Det är mycket otippat då jag vanligtvis är mycket snabb med att med mycket starka ord dissa alla mainstreamböcker som denna.

Denna vecka har jag läst de två sista Harry-böckerna från minuten jag kommit från jobbet till minuten jag släckt sänglampan. Jag har som grädde på modet utlyst en Harry Potter filmvecka hemma så varje dag ses en Harry-film.

I natt drömde jag om magiska förtrollande väggar, husalfer, kusliga spöken, quidditch och godisar med leversmak.

Jag motiverar hela tiden detta (onormala?) beteende med att jag har mitt barnasinne kvar och att jag ju slutar röka så det är bra att jag är hemma och sysselsätter mig men imorse när det första jag tänkte på när väckarklockan ringde var Rubeus Hagrids spindel Aragon så slog det mig:

Jag är en tönt