Home safe and sound

Internetrevolutionen har icke än nått Brasilien.
Jag och uppkopplingen kom på fel termer redan första dagen så jag bestämde mig för att skita i bloggen helt enkelt.

Semestern har varit helt perfekt.
Det var galet varmt och sol och jag är brun och allt det där vanliga (se typiska semesterbilder nedan). Självklart börjar man fjälla redan på planet. I taxin hem ramlade en bil av min näsa av så att rosa kött blottas. Läpparna har spruckit och mitt hår har återgått till Rosing blont med gröna skiftningar från poolen.

Robin och Johannes var värdelösa att ha med på stranden. Speciellt Robin, han är pjoskigare än ett barn. Efter att ha badat i 10 minuter sätter han sig i skuggan och säger: "Det här är inte proffsigt för mig". Så läser han några sidor i en fackbok för att sedan fråga om någon är hungrig. När ingen är det så åker han tillbaka själv till hotellet och lägger sig på rummet och kollar film eller äter.

Den här tröjan fick jag på Arlanda av Robin. Hur ska jag göra mig av med den? Han har tydligen försökt få Tove att bära den i flera år och såg nu sin fristad i mig.

För övrigt har vi ätit obcena mängder scampi (Jag och Tove that is. Johannes var på jakt efter den perfekta argentinska biffen som han aldrig fick och de andra pratade bara om McDonalds), dryckit en massa Brahma och Bohemia och fått två nya kompisar, Emilie och Markus.
Emily försökte få ut mig och Tove och dansa salsa och feel the Brazilian rythm, but we just couldn't feel it. Jag kan inte säga att jag blev ett med folket under mina 2 veckor i Pipa, det blev inga långa nätter på salsaklubbar eller umgänge med infödingar. Det blev ett gäng charterturister (även om vi förnekade det in i det sista) i Brasilien. Men gick ju finfint det med.

1/2 delfin

Johan och Nina

Markus, Robin, Tove, Emelie och Johannes på prozac

Robin hungrig