Fejanförolämpning

Jag känner mig upprörd över en grej som jag nu tänker ventilera (läs: spy galla) med er.

Igår ”addade” en barndomskompis mig på Facebook. När jag säger barndomskompis så menar jag alltså att det sista jag minns av henne var då hon sa att jag också skulle börja gilla Veckorevyn när jag blev mogen (hon var ett år äldre och jag var extremt kavat och hade antagligen uttalat mig om att vi var för små för att läsa Veckorevyn) och vi var typ 6. Vi var aldrig särskilt tighta men tydligen tillräckligt nära för henne att trotsa barndomens förolämpningar och lägga till mig som sin vän.

Jaha, det var ju kul tänkte jag för mig själv. Undra vad hon vill. Jag accepterar alltså hennes request i väntan på en hälsning. En hälsning som aldrig kommer.

Efter 15 års tystnad så hade bruden alltså inte samlat ihop tillräckligt mycket kraft för att spotta ur sig en ynka hälsningsfras. Hon ville bara öka på sitt fattiga vännummer för att det skulle se ut som att hon hade fler kompisar än i verkligheten. Hur patetiskt det än är så tycker jag inte synd om henne.
Varför i helvete kunde hon inte ha the decency att skriva ”Hej, hur mår du? Vad gör du nu för tiden? Har du kontakt med nån från Montessori?” Jag menar, hur svårt kan det va??? Skriv om vädret för i helvete men skriv nåt.

Hon återupplivade mörka barndomsminnen hos mig för att sedan förolämpa mig på nytt 15 år senare.
Nej, blockad är vad hon ska bli, så kan hon sitta hemma och läsa sin fjantiga Vecko Revyn med sin patetiska lilla siffra under antalet friends.

www.orato.com