Att acceptera sin fulhet

En rolig sak med vintern är att man är berättigad till att äta typ dubbelt så mycket som resten av året. Ibland snöar det och är soligt och innan snön blir grå modd så är det himla vackert.
En tråkig sak med vintern är att man är ful som stryk. Min pappa har alltid understrukit vikten av att inte använda ordet ”man” då man inte kan utgå från någon annan än en själv. Men i det här fallet så tänker jag trotsa Torsten.
På vintern så är man:

1. Tjock. Det spelar ingen roll hur mycket vitkål man käkar och hur många Reisen man undviker. Lik förbannat drar kroppen åt sig minsta lilla Läkerol för att skydda sig mot denna evinnerliga kyla vi präglas av i Sverige.
2. Fattig. Det spelar ingen roll hur många hundralappat man stoppat under madrassen eller hur många partytoppar på HM man tappert ignorerat. För lik förbannat fyller två-tre personer år i december OCH alla ska ha julklappar. Helvete. Har man dessutom, som jag, en långresa inplanerad så är man helt körd.
3. Ful. Dels så är man ju tjock. Dessutom så är man konstant osminkad. Spelar ingen roll hur mycket ID man vräker på för lik förbannat blåser vinden/regnar/snöar det och allt rinner av ansiktet innan man hinner komma till jobbet.
4. Elektrisk. Hår+Dunjacka=Katastrof November-mars spelar det ingen roll hur många tusenlappar du lägger ned på TIGI, Joico, Maria Nila m.fl. för lik förbannat ser ditt hår ut som skit.
5. Puckelryggad. Hållningen som annars är så viktig förkastas fullständigt under denna delen av året. Det sägs ju att man kan ”tappa 4 kilo” genom att sträcka på sig och hålla in magen.
I december kan man ju inte göra annat är att, i skydd mot kylan och blåsten, hålla upp axlarna mot öronen, titta ned i gatan och gå med armarna i kors.
6. Snorig. Self explanatory.